Det finns ju ett ordstäv som lyder Att skiljas är att dö en smula. När det gäller någon man håller kär så är det väldigt sant tycker jag, det som gnags av en bit av hjärtat varje gång. Det läker ofta igen, även om det kan ta tid. Men när man måste skiljas åt för att någon dör, då är det som att hjärtat bara krossas och att pussla ihop de bitarna för att laga hjärtat igen är inte lätt. Inte någonstans.
Nu har det snart gått fyra månader sedan Micke gick bort, och den dagens händelser sitter fastetsade i minnet för alltid. Mitt hjärta krossades, allt utom en enda del - Alice. Och tack vare den delen, tack vare Alice, har jag kunnat arbeta med att laga mig själv igen. Jag säger inte att jag är hel, absolut inte, men jag mår bra. Så bra som jag kan må efter allt som har hänt. Tack vare mina fantastiska föräldrar har vi en fin lägenhet att bo i och de har stöttat så enormt mycket på alla sätt som går. Jag har fått de bästa förutsättningarna möjligt för att återhämta mig och läka.
Saknaden och sorgen efter den man älskar kommer aldrig att försvinna, inte heller kärleken. Men det ändrar karaktär hela tiden. Jag vet att det kommer dagar då jag inte vill något alls, samtidigt som livet rullar vidare, och jag har lärt mig att acceptera de dagarna och att leva igenom känslorna. Och jag har ändå Alice kvar. I början var det henne jag levde för, nu är det henne jag lever med. Vi bygger upp ett bra liv tillsammans och lär oss nya saker tillsammans dagligen. Micke är saknad i vårt liv, men han finns alltid med oss i hjärtat. Alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar